Dags att vara lite seriös!
Det finns ett ämne som jag känner till väldigt väl och som är på framsidor dagligen på flera av de stora kvällstidningarna, nämligen övervikt. Vi har alla läst rubrikerna om den nya "sjukdomen" och alla de miljoner sätt som gör att man kan förlora den.
Jag vet inte om jag skulle kalla det en sjukdom, jag gillar inte riktigt den klangen. En långvarig och hälsohotande sjukdom för mig är typ AIDS eller HIV. Övervikt och fetma är inte för mig en riktig sjukdom.
För mig är det en ursäkt. Alla de som är feta har en ursäkt. "Jag äter för att jag är deprimerad", "Jag kan inte träna för att jag har problem med ryggen" osv. Att vara fet är ändå ett val, jag brukar säga att alla har val och i varje situation så har man ett val. Ofta så känns det som att man bara har ett val men man kan alltid göra motsatt. Jag gör valen genom att träna eller inte, äta den där kebabtallriken eller inte för jag behöver inte.
De som känner mig vet att jag alltid varit kraftig, både muskelmässigt och fettmässigt och fast alla säger positiva saker om min vikt så är det så att jag är överviktig. Skit i BMI och de där löjliga grejerna, ta ett fettprocent test så säger alla de testerna att jag är överviktig. Men det har varit värre...
Jag har vägt 146 kilo... Lyssna på den siffra och tänk er själva... Etthundrafyrtiosex kilogram....
Min mor kämpar med vikten och har med den fått ett antal sjukdomar som troligtvis förkortar hennes liv med ett antal år. Hennes ursäkt var att hon inte kunde träna, jag sätter ingen värdering om det är en dålig ursäkt för jag vet att hon har ont men då måste man sköta kosten istället!
Jag gick från 92kg till 146 på drygt 4 år. Sedan tog det två år innan jag var nere på 108. Nu var jag uppe och vände på 131 och på väg neråt. Varje viktökning bestod av en ursäkt. "Jag måste äta för energi", "Jag har inte tid att träna eller laga ordentlig mat"... Ursäkter finns och det var svagt av mig.
Jag förstår det psykologiska...
Jag har ätit för att jag varit deprimerad... Min mor låg på intensiven, i koma, med en 50/50 chans att överleva, med ökat syre så hon kunde andas. En period då jag höll på att bryta ihop, hoppade av skolan och tröståt allt jag kunde komma åt.
Till min glädje så överlevde hon och lever fortfarande men hon, precis som jag, kämpar med vikten varje dag.
Jag kämpar fortfarande med att sitta en helkväll framför tv:n utan att äta chips. Jag äter för att jag är ensam, inte så att jag försöker säga att mitt liv är skit för att jag inte har en flickvän, tvärtom, jag gillar att vara ensam ibland. Men jag äter för att ha något att göra, jag blir rastlös så jag äter. Det är min kamp och en kamp som jag verkligen kommer att vinna!
Det finns alltid definerande ögonblick som gör att man blir motiverad, mitt största och det mest uppenbara är att jag inte vill få samma problem som min mor. Inga hjärtinfarkter, magbråck, diabetes eller svårigheter att kunna röra mig.
Det ögonblicket som gav mig förtroende och vilja i kampen mot min vikt var en nyårsafton när min bäste väns pappa Björn kom hem till oss och tyckte att jag skulle börja spela basket. Jag var 14, 180cm lång och vägde 120 kg. Efter en sommar där Björn gick ut och sprang med mig 2-3 gånger i veckan så kom jag tillbaka till basketplan, ett halvår senare som 90 kg. Disciplin, arbetsmoral och stöd... Det behövs verkligen! Sen att han fick in mig på basket är jag otroligt tacksam för då jag fått massor med vänner genom den och fått se ett antal olika platser. Vart jag är på väg nu kan ni alltid luska fram... http://zport.se/basket/1.1199749 Bara som en liten hjälp :)
Idag är ett sådant ögonblick också! Jag var ute med herrarna och mina grabbar och sprang intervaller. Min kondition är skit så jag hamnade långt bakom så jag blev varvad ett antal gånger. Så flera av dem, trots att de springer sina stentuffa intervaller, orkar ändå stötta mig och heja på mig under min kamp. För de vet vad min kamp är och de dömmer inte mig för hur otränad jag är utan de respekterar mig för vad jag försöker göra! Tack alla som stöttar!
Sen finns det ett ord som borde raderas ut ur svenska ordboken, ett ord som vänt kampen emot mig och fått mig på förfall: UNNA! Alla säger att jag ska unna mig dit eller dat men allt ni gör är att ni lurar er själva att fuska. Ta bort det!!!
Vad är det då för mirakel jag gör? Jag tränar, rätt mycket i och för sig... Men annars så äter jag bara tre måltider plus tre mellanmål och försöker hålla dem sunda. Enda gången jag räknar kalorier är när jag är i butiken och funderar på att köpa chips. Jag räknar då om kalorierna till antal minuter på motionscykeln på Golds och oftast, jag säger oftast, så är det helt enkelt inte värt det!
Så, till slutsatsen. Ta bort ursäkterna! Om ni inte kan motionera så ät ordentligt då, eller tvärtom. Skaffa stöd och realistiska mål, långsiktiga mål. Mitt självförtroende och min vilja att fortsätta kampen kommer ifrån att jag framförallt kännermig mycket fräschare, att jag orkar gå utan att bli andfådd och att jag inte känner mig som en fet slusk varje gång jag sitter i soffan. Skaffa er äkta vänner som stöttar er genom kampen! Tack JD, Jesper, Stefan, Lotta och alla andra!!!!
Mitt råd: Låt er känna av den underbara känsla som jag känner nu, när man orkar mer och känner sig fräschare så lovar jag att ni inte går tillbaka!
Nog för mig ;)
Hörs
Jag vet inte om jag skulle kalla det en sjukdom, jag gillar inte riktigt den klangen. En långvarig och hälsohotande sjukdom för mig är typ AIDS eller HIV. Övervikt och fetma är inte för mig en riktig sjukdom.
För mig är det en ursäkt. Alla de som är feta har en ursäkt. "Jag äter för att jag är deprimerad", "Jag kan inte träna för att jag har problem med ryggen" osv. Att vara fet är ändå ett val, jag brukar säga att alla har val och i varje situation så har man ett val. Ofta så känns det som att man bara har ett val men man kan alltid göra motsatt. Jag gör valen genom att träna eller inte, äta den där kebabtallriken eller inte för jag behöver inte.
De som känner mig vet att jag alltid varit kraftig, både muskelmässigt och fettmässigt och fast alla säger positiva saker om min vikt så är det så att jag är överviktig. Skit i BMI och de där löjliga grejerna, ta ett fettprocent test så säger alla de testerna att jag är överviktig. Men det har varit värre...
Jag har vägt 146 kilo... Lyssna på den siffra och tänk er själva... Etthundrafyrtiosex kilogram....
Min mor kämpar med vikten och har med den fått ett antal sjukdomar som troligtvis förkortar hennes liv med ett antal år. Hennes ursäkt var att hon inte kunde träna, jag sätter ingen värdering om det är en dålig ursäkt för jag vet att hon har ont men då måste man sköta kosten istället!
Jag gick från 92kg till 146 på drygt 4 år. Sedan tog det två år innan jag var nere på 108. Nu var jag uppe och vände på 131 och på väg neråt. Varje viktökning bestod av en ursäkt. "Jag måste äta för energi", "Jag har inte tid att träna eller laga ordentlig mat"... Ursäkter finns och det var svagt av mig.
Jag förstår det psykologiska...
Jag har ätit för att jag varit deprimerad... Min mor låg på intensiven, i koma, med en 50/50 chans att överleva, med ökat syre så hon kunde andas. En period då jag höll på att bryta ihop, hoppade av skolan och tröståt allt jag kunde komma åt.
Till min glädje så överlevde hon och lever fortfarande men hon, precis som jag, kämpar med vikten varje dag.
Jag kämpar fortfarande med att sitta en helkväll framför tv:n utan att äta chips. Jag äter för att jag är ensam, inte så att jag försöker säga att mitt liv är skit för att jag inte har en flickvän, tvärtom, jag gillar att vara ensam ibland. Men jag äter för att ha något att göra, jag blir rastlös så jag äter. Det är min kamp och en kamp som jag verkligen kommer att vinna!
Det finns alltid definerande ögonblick som gör att man blir motiverad, mitt största och det mest uppenbara är att jag inte vill få samma problem som min mor. Inga hjärtinfarkter, magbråck, diabetes eller svårigheter att kunna röra mig.
Det ögonblicket som gav mig förtroende och vilja i kampen mot min vikt var en nyårsafton när min bäste väns pappa Björn kom hem till oss och tyckte att jag skulle börja spela basket. Jag var 14, 180cm lång och vägde 120 kg. Efter en sommar där Björn gick ut och sprang med mig 2-3 gånger i veckan så kom jag tillbaka till basketplan, ett halvår senare som 90 kg. Disciplin, arbetsmoral och stöd... Det behövs verkligen! Sen att han fick in mig på basket är jag otroligt tacksam för då jag fått massor med vänner genom den och fått se ett antal olika platser. Vart jag är på väg nu kan ni alltid luska fram... http://zport.se/basket/1.1199749 Bara som en liten hjälp :)
Idag är ett sådant ögonblick också! Jag var ute med herrarna och mina grabbar och sprang intervaller. Min kondition är skit så jag hamnade långt bakom så jag blev varvad ett antal gånger. Så flera av dem, trots att de springer sina stentuffa intervaller, orkar ändå stötta mig och heja på mig under min kamp. För de vet vad min kamp är och de dömmer inte mig för hur otränad jag är utan de respekterar mig för vad jag försöker göra! Tack alla som stöttar!
Sen finns det ett ord som borde raderas ut ur svenska ordboken, ett ord som vänt kampen emot mig och fått mig på förfall: UNNA! Alla säger att jag ska unna mig dit eller dat men allt ni gör är att ni lurar er själva att fuska. Ta bort det!!!
Vad är det då för mirakel jag gör? Jag tränar, rätt mycket i och för sig... Men annars så äter jag bara tre måltider plus tre mellanmål och försöker hålla dem sunda. Enda gången jag räknar kalorier är när jag är i butiken och funderar på att köpa chips. Jag räknar då om kalorierna till antal minuter på motionscykeln på Golds och oftast, jag säger oftast, så är det helt enkelt inte värt det!
Så, till slutsatsen. Ta bort ursäkterna! Om ni inte kan motionera så ät ordentligt då, eller tvärtom. Skaffa stöd och realistiska mål, långsiktiga mål. Mitt självförtroende och min vilja att fortsätta kampen kommer ifrån att jag framförallt kännermig mycket fräschare, att jag orkar gå utan att bli andfådd och att jag inte känner mig som en fet slusk varje gång jag sitter i soffan. Skaffa er äkta vänner som stöttar er genom kampen! Tack JD, Jesper, Stefan, Lotta och alla andra!!!!
Mitt råd: Låt er känna av den underbara känsla som jag känner nu, när man orkar mer och känner sig fräschare så lovar jag att ni inte går tillbaka!
Nog för mig ;)
Hörs
Kommentarer
Trackback
