God morgon!
Jag på mitt egna sätt förstår uttrycket God morgon... Jag tycker att det är en lyckoönskning mot andra där man hoppas att de får en bra morgon och förhoppningsvis en god förmiddag, eftermiddag osv.
Men oftast är det inte en god morgon, det är en evig kamp emot att komma upp varje morgon. Att lyckas resa på sig och komma iväg till jobbet, skolan eller träningen. Många känner nog igen sig!
Jag är det som kallas för en "snoozer". Jag kliver väldigt, väldigt sällan upp när klockan ringer första gången utan trycker oftast snooz åtminstone 1-3 ggr innan jag kliver upp. Det är inte konstigt att man vill ligga och dra sig i sängen ytterligare några minuter innan man ska upp. Det sjuka är att jag har satt det i system... Att sätta klockan 20 min innan jag egentligen behöver gå upp för att kunna snooza ett par gånger... Konstigt!
Första steget i kampen tog jag i veckan när jag flyttade min soffa så jag kunde kliva ur sängen åt sidan också. Tidigare kunde jag bara kliva i och ur på kortsidan och det var ju jävligt jobbigt så steg 1 complete!
Men kampen fortsätter varje dag. I helgen hade jag ett jätte effektivt alarm: En liten hund som ville ut och gå, så fort jag ens öppnade ögonen med en mm så fanns hon där och slickade mig i ansiktet och absolut inte lät mig snooza, Själv tänker man bara på orden som Lotta sa innan hon stack: "På morgon brukar hon gå av sig så hon kan kissa och bajsa". Så naturligt är min första tanke när hon hoppar i ansiktet kl 8 på morgonen: "Oh shit, hon behöver skita, inte i sängen, inte i säängeeen!" DET är en bra alarmklocka, rädsla!
Under förra veckan så hade jag en forsovning och en sista sekunden, där jag råkar vakna igen precis i tid för att få på mig kläderna och köra som en galning så jag hann i tid. När jag försov mig så ringde ju chefen, jag trodde bara att det var alarmen som gick så jag stängde av på lägg på knappen, sen förstod jag... FAN jag la på chefen! Stress ner och chefen bara skrattar "Johansson, först försover du dig och sedan trycker du bort mig"... Sorry!
Idag var ytterligare en sådan där episod igen, jag försov mig inte men när jag kom upp och precis klivit ur dörren så kom jag på "fan jag har glömt nyckeln i påsen jag gav Lotta". Så huvudnyckeln var på Frösön... Jag visste att Stefan tidigare haft reserven men eftersom jag själv använde den medan han var borta så var jag osäker. Hursomhelst, språng marsch till Stefan, leta i genom lägenheten.. Ingen nyckel! Då förstod jag... Jag måste gå!!! Ringde chefen och berättade, han sa bara ok kom så fort du kan och man började gå i ett halvt panikartat tempo. Jag blev en kvart sen och nu får jag fan inte försova mig eller komma sent något mer, det finns inte, det är jävligt skämmigt!!!
Så imorgon ska det planeras, nyckeln ska läggas fram, mackorna ska förberedas för hör och häpna. Henrik ska vara i tid imorgon!
Någon som vågar betta emot? :)
Hörs
Men oftast är det inte en god morgon, det är en evig kamp emot att komma upp varje morgon. Att lyckas resa på sig och komma iväg till jobbet, skolan eller träningen. Många känner nog igen sig!
Jag är det som kallas för en "snoozer". Jag kliver väldigt, väldigt sällan upp när klockan ringer första gången utan trycker oftast snooz åtminstone 1-3 ggr innan jag kliver upp. Det är inte konstigt att man vill ligga och dra sig i sängen ytterligare några minuter innan man ska upp. Det sjuka är att jag har satt det i system... Att sätta klockan 20 min innan jag egentligen behöver gå upp för att kunna snooza ett par gånger... Konstigt!
Första steget i kampen tog jag i veckan när jag flyttade min soffa så jag kunde kliva ur sängen åt sidan också. Tidigare kunde jag bara kliva i och ur på kortsidan och det var ju jävligt jobbigt så steg 1 complete!
Men kampen fortsätter varje dag. I helgen hade jag ett jätte effektivt alarm: En liten hund som ville ut och gå, så fort jag ens öppnade ögonen med en mm så fanns hon där och slickade mig i ansiktet och absolut inte lät mig snooza, Själv tänker man bara på orden som Lotta sa innan hon stack: "På morgon brukar hon gå av sig så hon kan kissa och bajsa". Så naturligt är min första tanke när hon hoppar i ansiktet kl 8 på morgonen: "Oh shit, hon behöver skita, inte i sängen, inte i säängeeen!" DET är en bra alarmklocka, rädsla!
Under förra veckan så hade jag en forsovning och en sista sekunden, där jag råkar vakna igen precis i tid för att få på mig kläderna och köra som en galning så jag hann i tid. När jag försov mig så ringde ju chefen, jag trodde bara att det var alarmen som gick så jag stängde av på lägg på knappen, sen förstod jag... FAN jag la på chefen! Stress ner och chefen bara skrattar "Johansson, först försover du dig och sedan trycker du bort mig"... Sorry!
Idag var ytterligare en sådan där episod igen, jag försov mig inte men när jag kom upp och precis klivit ur dörren så kom jag på "fan jag har glömt nyckeln i påsen jag gav Lotta". Så huvudnyckeln var på Frösön... Jag visste att Stefan tidigare haft reserven men eftersom jag själv använde den medan han var borta så var jag osäker. Hursomhelst, språng marsch till Stefan, leta i genom lägenheten.. Ingen nyckel! Då förstod jag... Jag måste gå!!! Ringde chefen och berättade, han sa bara ok kom så fort du kan och man började gå i ett halvt panikartat tempo. Jag blev en kvart sen och nu får jag fan inte försova mig eller komma sent något mer, det finns inte, det är jävligt skämmigt!!!
Så imorgon ska det planeras, nyckeln ska läggas fram, mackorna ska förberedas för hör och häpna. Henrik ska vara i tid imorgon!
Någon som vågar betta emot? :)
Hörs
Kommentarer
Trackback
